Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | klassisk | The Prodigal Son | The Christmas Fair | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm |
Related Artists:
Dirk van Delen
(born ca. 1605 - died May 16, 1671) was a Dutch Golden Age painter. According to Houbraken, he was born in Heusden, and was a student of Frans Hals. In 1626 he moved to Zeeland and became mayor of Arnemuiden. He specialized in architectural studies. Shortly after he was born his parents moved to Breda. He married in Middelburg in 1625. Though he is registered in Arnemuiden from the following year until his death, he became a member of the Middelburg Guild of St. Luke from 1639-1665. In 1666 he gave a painting to the Antwerp chamber of rhetoric Olyftak, that was a collaboration with the painter Theodoor Boeyermans. In 1668 he became a member of the Olyftak. The staffage of his baroque churches has at times been attributed to other painters, such as Anthonie Palamedesz, Dirck Hals, and Pieter Codde. He died in Arnemuiden.
Jan Woutersz
Amsterdam 1599-1663
Abanindranath Tagore
Indian, 1871-1951,Painter and writer, brother of Gaganendranath Tagore. Intermittently taught by two undistinguished European academicians, Olinto Ghilardy and Charles Palmer, in 1897 he came under the influence of Ernest Binfield Havell (see HAVELL,), art scholar and catalyst of indigenism. Impressed by Mughal and Persian miniatures and the work of the Japanese artists Taikan Yokoyama and Shunso Hishida, who visited India in 1903, Abanindranath discarded Western realism for the stylized naturalism of Japanese art, which suited his poetic temperament, and the general John Ruskin-William Morris thought axis of such early indigenist theorists as Havell and Ananda Kentish Coomaraswamy. His work until the Omar Khayyam illustrations (1906-10; Santiniketan, Nandan Mus.), with their revivalist nationalism and fin-de-siecle affectations, greatly influenced the Neo-Bengal art movement formed chiefly by his pupils at the Calcutta Art School, where he was Vice-principal from 1905 to 1915. His own later work developed an imagist focus. The Arabian Nights series (1930; Calcutta, Babindra-Bharati Soc.), his magnum opus, in which literary and visual antecedents give the image a cultural ambience without intruding on its independence, marks the beginning of modern Indian narrative painting. His aesthetic theories, formulated in lectures he gave as the Vageswari Professor of Art at Calcutta University (1921-9), stressed the role of individual sensibility and imagination in creativity. Induced by his uncle Rabindranath,